En applåd ger vi till Ellen som gjorde vinterns första vurpa idag, mitt ute på gårdsplanen och svordomarna bara flög ut ur munnen! Blank-is så långt ögat såg, precis när jag tänkte "de går nog bra de här", så vek sig benen och jag ramlade rätt ner på ena knät, höften och tog emot all vikt på handlederna. Där låg jag som ett litet paket och tyckte synd om mig själv, funderade lite  ingen skulle höra mig och komma ut och tycka lite synd om mig. Inte en kotte tycktes ens veta om att jag låg där och kved. Så jag reste mig upp för att istället leta på mina närmaste för att beklaga mig, medlidandet för mig blev inte så stort som jag önskat, så jag begav mig ut igen. Jag som var påväg ut för att kolla hur väglaget såg ut, om det skulle gå att rida eller inte! Det visade sig att det inte gick, fan fan fan! Jag som ska tävla på söndag och hinner inte rida imorgon heller. Jag är ytterst osäker på hur det här kommer gå nu, ordet avanmälning ekar i mitt huvud. Men vi får se hur läget ligger på lördag!