Nu känns det som om det var så pass längesedan jag gjorde detta så jag knappt vet hur jag ska skriva, vad jag ska skriva och vart i hela fridens namn jag ska börja. Fast det kanske är som när man lär sig cykla, har man väl lärt sig så glömmer man det aldrig. Det sitter i muskelminnet, jag får lita på fingrarna helt enkelt!

I alla fall så är det på min kusin Sofies önskemål som jag skriver. Hon tyckte att det hade vart lite tomt med inlägg den sista tiden, vilket även jag kan hålla med om. Trots att jag bestämde mig för att sluta så behöver det ju inte bli helt finito, så snäll som jag är och för att inte svika min enda bloggläsare så har jag tagit mig i kragen och sitter nu här och försöker knåpa ihop ett litet halvskapligt inlägg.

Så, ni kanske undrar vad jag pysslar med nu förtiden, då kan jag svara er att jag pysslar med exakt samma sak som sist jag skrev, fast bara lite mer av allt. Det som tar upp tiden i mitt liv är hästarna, skolan, hästarna, champe och slutligen hästarna typ.. Något som jag trivs bra med, önskar dock att jag hade lite mer tid. När jag inte rider så planerar jag framtiden med frugan som är gravid, väntar en kurt inom de kommande två veckorna. Dock inte min kurt, utan champes kurt. Men har jag tur så kanske jag kan få äga och ha ansvar över en arm eller två, äsch ni fattar. Jag kan gulla med pojken medans hon tar den skrikiga delen, hehe. Annars så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, mer spännnande än så är det inte.

Just nu så har jag det även lite jobbigt, har vart mycket den senaste veckan så känner mig tröttare än vanligt. Fast det är inget jag tänker gå in nå mer på utan väljer att lämna det utanför bloggen, det är privat. Just nu i alla fall, bearbetar det. Dock är jag inte ensam om att ha det jobbigt, utan har många underbara personer att dela min sorg med. Tack för att ni finns, det är skönt ändå att veta att man har varandra! ♥

Det enda jag kan säga är att var rädda om varandra, skapa minnen, skratta mycket och var glad. Ta dagen som den kommer och lev i nuet. Var glad och tacksam för det du har och glöm aldrig att tala om för dina närmaste hur mycket dom betyder för dig. Trots att det kan vara svårt (tror mig jag vet, jag lever som i en liten egen bubbla när det gäller känslor.. men jobbar på det.)

Ta aldrig någon förgivet, det är nästan viktigast av allt. Upskatta och beröm istället, sånt växer man av, både själv och tillsammans. Livet är något fint, ta vara på det!

Nu får det räcka med ord för den här gången, boxarna i stallet är omockade och så vitt jag vet så mockar dom sig inte själva. Tack för mig för denna gång, kanske de dyker upp ett inlägg snart igen, vem vet?

P.s hoppas matteprovet gick bra! ♥