Jag är en dålig bloggare, när jag verklogen har saker att skriva om, då skriver jag inte. Vart finns logiken i det egentligen? Jag får försöka få ner lite nu då istället. Igår så flyttade äntligen Vilma och Myska in i stallet, Myska såg lite förvånad och bortkommen ut. Som om hon inte riktigt förstod vad hon och Vilma gjorde där ute. När jag gav dem kvällshöt så kollade Myska på mig som om jag hade glömt henne där och kanske att det var dags att ta in henne till hennes stall nu. Vilma hon var helt oberörd, hon som för första gången på fem år fick sova och vara utan grimma. Hon av någon som stått i en spilta tidigare borde ju vara förvånad, men sålänge hon har mat så spelar nog ingenting annat någon roll. Men imorse hade båda tydligen gnäggat både höt och länge när mamma kom in för att ge dom frukost, Vilma hade till och med blivit ängslig när Myska gick ut till hagen, och hon blev kvar ensam.

Idag är det även dags för Jasmin att flytta in, gud så roligt att få ha henne här hemma också. Hoppas allt går bra (igen) att släppa ihop dem tillsammans, och att Vilma slipper tappa högsta rangen och bli orolig där ute i hagen. Tro det eller ej, men Jasmin kan vara en riktig bitch ibland.. faktiskt ett namn som jag kallar henne rätt ofta. Men söt är hon då i alla fall.

Det här är verkligen "a dream comes true", ni förstår nog inte hur fruktansvärt lättad jag känner mig. Jag har äntligen fått mitt stall, så många tårar och bråk som uppstått om det här. Men nu står boxarna där, efter alla dessa år! Den som väntar på nått gott... Nej, men seriöst! Ge aldrig upp!!!