Haft näsan i en bok i princip hela dagen, åkte och red igenom Myska mot kvällningen. Just nu är hon min lilla stjärna, det går jättebra nu, det känns jättebra. Jag har hittat rätt position i sadeln och vad jag tror, även knapparna till henne. Jag tror vi har hittat varandra (igen). Jag hade en grym svacka på ett par veckor ett tag här, allt kändes piss och helt hopplöst. Men det gäller att bita tag ii det ändå, kommer man bara upp ur den där mörka gropen som man så lätt fastnar i så känns allt bättre och det går framåt igen, tills man faller ner i nästa grop osv. Men det är väl så det är, inga framgångar utan motgångar, det borde alla ta till sig. Det är lätt att vara efterklok när man väl har kommit upp igen, det svårare är att minnas känslan när man återigen är på botten och famlar i mörkret. Det spelar faktiskt ingen roll hur det går på tävlingen imorgon, om Myska står still i halten eller inte, om hon formar sig och låter bli att spänna till vid hörnpasseringarna. Det kvittar, hon gör det i alla fall jättefint när vi tränar, för det har hon heller inte gjort på träning förut, det har kommit med tiden och hård träning. Varenda liten grej är ett framsteg!

Jaja, kalla mig hästnörd eller något liknande. Jag skriver det mest för min egen skull så jag kan komma ihåg det nästa gång vi faller ner igen. Om ni läser det eller inte, det spelar inte mig någon roll! (;