Idag tänkte jag passa på att rida i ljuset när jag kom hem så pass tidigt som jag gjorde, men hästarna hade lite andra planer. Så jag höll på i 45 minuter och jagade dem i hagen innan jag fick tag i Myska och få in henne för att ge oss iväg. Tur att farfar kom ut på ängen och frågade om de gick bra för mig, annars hade jag nog sprungit runt där ute än och jagat dem. Söta är de i alla fall, de två delar på hela mitt hjärta!











Kan man älska någon så mycket som jag älskar mina hästar? Blotta tanken på att inte få ha dom i närheten av mig för mig förkrossad, att vara med dom och skratta åt deras personligheter. Myska som gärna vill verka ointresserad och självtändig men innerst inne är så fruktansvärt nyfiken och behov av kärlek. Och Vilma som är helt tvärtom, öppen, väldigt på och vill vara i centrum hela tiden. Inte ett dugg rädd för att synas och både ger och tar kärlek (ger inte mat). Dom är underbara mina fina! Bara bilderna säger så mycket om dem, Myska stack och Vilma kom så nära inpå som hon bara kunde! Jag älskar er evigt! ♥