Jag har tidigare bara gnällt över stallet på bloggen, men aldrig gett er en riktig insikt vilket helvete det egentligen är. Jag ska försöka nu att ge er en klarae bild men det är ändå mycket  mildare att se stallet på bild än i verklighet. Får när ni ser bilden kan ni inte känna dom vinande iskalla vindarna, snön som faller från taket, ilskan, frustationen och besvikelsen över att behöva uppleva ännu en vinter i det där sketna jävla sommarstallet. Jag varken spar på orden längre eller besparar er min ilska, för den har runnit över för länge sen.
Nu ikväll har jag, mamma och pappa vart ute och börjat riva ut inredningen i ladugården, vi har grymt mycket jobb framför oss. Jag och mamma har skruvat muttrar som bara den, skulle nästan haft en bild på det med när jag hängde över grisspiltorna för att komma åt muttrarna.


(det är rätt okej i själva stallet, där hästarna står. Där varken snöar det in eller blåser, var tvungen att tillägga.)




Idag var stalltäckena blöta när vi skulle ha dom, det var snö överallt som det alltid blir så fort det börjar snöa. Att man alltid får börja med att leta efter sina grejor i snön eller skotta där man ska vara. Det funkar inte, en eloge ftill oss för att vi har stårttut så länge. Så här ska man inte behöva ha det. Jag kan inte låta bli att klaga för att jag har stått ut så länge, flera år för länge.