Man måste bjuda på sig
Är det inte konstigt? Jag längtade och väntade så otroligt länge fram till den 13 November, då Håkan hade sin spelning. Jag tyckte tiden där i mellan stod helt stilla och det tycktes aldrig bli just den lördagen. Nu har det snart gått en vecka sen dess, och vart har den tiden tagit vägen?
Nu precis när jag hade skrivit klart raderna här ovanför så fick jag ett sms från Matilda, där hon skrev att hon satt och nästan skrattade ihjäl sig åt en grej som jag gjorde under konserten. Läskigt, att man kan sitta och tänka på samma saker precis samma tid. Jag kan berätta för er vad jag gjorde, även om det inte låter roligt för er när jag försöker förklara det lite snabbt här på bloggen, så skulle ni vart med just då och känt hur spänt det blev.
Under konsertens gång så var det inte tyst en enda sekund. Det var musiken som hördes högt, applåder, visslingar, skrik & jubel som överröstade varandra hela tiden. Det var stört omöjligt att höra någonting annat alls utöver det. Efter varje låt så blev alla ljuden starkare. När en låt var klar, så bestämde jag mig för att väldigt högt skrika ut i luften "JAG ÄLSKAR DIG HÅKAN", vilket jag även gjorde. Det mest underliga då var att helt plötsligt som med ett fingerknäpp så stannade musiken upp helt, inte en kotte applåderade eller skrek. Det var nästan helt tyst under ett par sekunder, men jag kunde inte hejda mig. Jag hade redan tagit luft för att få ur mig dom fyra orden. Och som jag skrek, det kändes nästan som ett eko inne där på hovet. Jag hördes högt och tydligt och hela stämningen kändes väldigt spänd. Hade en svärm mes syrsor satt igång att låta så kan jag lova att ni hade hört dom (ni vet som de alltid låter på tv när något blirväldigt spänt eller misslyckat). Jag kollade lite hastigt på Matilda och utbrast "gud vad tyst det blev" med människorna omkrings blickar riktade mot mig. Jag satte genast igång att applådera och skrika för att få slut på lidandet. Allt detta hände under ett par sekunder, men det kändes definitivt som minuter. Med lite tur så kanske älskade åkan hörde mig, längst fram där på scenen. ♥
Nu precis när jag hade skrivit klart raderna här ovanför så fick jag ett sms från Matilda, där hon skrev att hon satt och nästan skrattade ihjäl sig åt en grej som jag gjorde under konserten. Läskigt, att man kan sitta och tänka på samma saker precis samma tid. Jag kan berätta för er vad jag gjorde, även om det inte låter roligt för er när jag försöker förklara det lite snabbt här på bloggen, så skulle ni vart med just då och känt hur spänt det blev.
Under konsertens gång så var det inte tyst en enda sekund. Det var musiken som hördes högt, applåder, visslingar, skrik & jubel som överröstade varandra hela tiden. Det var stört omöjligt att höra någonting annat alls utöver det. Efter varje låt så blev alla ljuden starkare. När en låt var klar, så bestämde jag mig för att väldigt högt skrika ut i luften "JAG ÄLSKAR DIG HÅKAN", vilket jag även gjorde. Det mest underliga då var att helt plötsligt som med ett fingerknäpp så stannade musiken upp helt, inte en kotte applåderade eller skrek. Det var nästan helt tyst under ett par sekunder, men jag kunde inte hejda mig. Jag hade redan tagit luft för att få ur mig dom fyra orden. Och som jag skrek, det kändes nästan som ett eko inne där på hovet. Jag hördes högt och tydligt och hela stämningen kändes väldigt spänd. Hade en svärm mes syrsor satt igång att låta så kan jag lova att ni hade hört dom (ni vet som de alltid låter på tv när något blirväldigt spänt eller misslyckat). Jag kollade lite hastigt på Matilda och utbrast "gud vad tyst det blev" med människorna omkrings blickar riktade mot mig. Jag satte genast igång att applådera och skrika för att få slut på lidandet. Allt detta hände under ett par sekunder, men det kändes definitivt som minuter. Med lite tur så kanske älskade åkan hörde mig, längst fram där på scenen. ♥
Kommentarer
Trackback
