Här sitter jag nu, det mesta är klart inför imorgon. Vi åker tidigt! Men handen på hjärtat så känner jag mig lite sorgsen. Inte över att jag ska åka iväg utan att jag vet hur beroende jag är av att blogga. Bloggen för mig är inte att visa andra människor mitt liv, utan att få skriva av mig. Jag måste skriva, annars kliar det i mina fingrar. Nu fick jag en snilleblixt. Hur vore det om jag som vanligt skriver mina blogginlägg, men inte över internet. Jag skriver i word och sparar vartenda ett. Sen när jag kommer hem så lägger jag ut allihopa? Personligen tycker jag att det här var en av mina bästa ideér på länge, och då får jag ändå rätt många ideér på en dag. Nu kännerjag mig lugn och tillfreds med tillvaron igen. Så får det bli!

Från en sak till en annan, idag när jag stog på framhoppningen så var det en mamma där som jag blev att prata med. Deras ponny var rätt envis, vilket jag nämnde på ett eller annat sätt i någon mening. Då utbrister mamman "ja, han är så grymt rödhårig!". Jag kände mig på en gång träffad där, vaddå rödhårig? Helt plötsligt drogs alla rödhåriga över en och samma kant, är alla rödhåriga envisa? Nån mesig jäkel måste det ju ändå finnas där ute också, eller? Jämför man med mig så stämmer det, kanske därför jag blev och känna en sån sympati med hästen efter de orden hade lämnat hennes mun, men hur är det med andra?