Lyssnade på Ronan Keatings låt, when you say nothing at all. Det är någonting speciellt med den låten, det är min och Vilmas låt. Jag tänker alltid på bara henne när jag hör den. Kom på att jag gjorde en liten "film" om oss med den låten för att par år sedan. När jag ser den känns det som ett hål i själen, som om någon knyter åt mitt hjärta. Jag får sådana samvetskänslor som drar i mig åt alla håll. Vilma var mina bästa vän, min älskade lilla vimsa. Sen kom Myska in i bilden och jag fick inte längre tid för dem båda. Mamma fick ta över Vilma, ( vilket går jättebra för dom, go mamma and Vilma!) Med tiden rann det ut och nu så fort jag ser på henne får jag dåligt samvete över att jag "lämnade" bort henne.
En sak är säker, jag har henne hemma och ser henne varje dag. Hon mår bra, och blir allt lydigare. Mamma gör ett jättebra jobb som jag är så oerhört tacksam för. Vore det inte för henne hade jag inte haft henne kvar här nu. Min tid hade aldrig räckt till. Förhoppningsvis så får hon alltid stanna hos oss! Min älskade lilla ponnyskrutta, vilka stunder vi gått igenom tillsammans! ♥