Idag håller jag och mamma på att mocka i hagen, ett riktigt skitgöra.. haha!
Är inne på en matpaus förtillfället, även bloggpaus för min del. Sista dagen som Jasmin bor här idag, sen åker hon tillbaka till stallet framme. Jag skulle så gärna vilja ha henne kvar här hemma på gården. Hade vi bara haft det där stallet klart nu så hade hon kunnat stanna. Istället får hon åka och vi får trycka in våra igen. Snart kommer jag bryta ihop om vi inte kan börja snart. Jag är så jävla trött på att vänta så ni anar inte, har låtit bli att nämna allt det här på bloggen förut för ja, det känns inte som jag behövde lämna ut vissa delar av det här. Men nu struntar jag i det, jag tänker göra det officielt. Jag skiter i vilket, det verkar inte bli någon skillnad ändå.  För varje dag som går växer en stor irritation inom mig. Känns ibland helt svart. Låter man bli att nämna det och bara låta det vara, inte tänka om bara göra så går det bra. Men kommer det upp, så bryter allt ut. Jag ska ärligt säga att jag är så fruktansvärt besviken! Jag är ännu tröttare på att behöva bli besviken hela hela hela tiden. Är det inte det ena så är de det andra. Det här är mitt liv, det här är min dröm. det här är det som betyder mest av allt för mig. Så varför ska jag behöva vara så hämnad? Undantryckt! Det som inte nämns finns inte. Men jag nämner det, jag vill att det ska finnas. Det kommer finnas, men jag är så förbannat trött på att vänta på det sista svaret, när?
Inga jävla tårar ska fällas mer, för nu fan ska det ske!

Framförallt, det här är min blogg, mitt liv...jag bestämmer vad jag ska skriva! Varför bara nämna det positiva, isf är inte jag heller ett dugg bättre. Då blir jag också en undantryckare. Det är inte bra för någon, allra hellst inte för mig själv.